7 advantages of speaking Bulgarian

Källa: 7 advantages of speaking Bulgarian

The Paris massacre and the Syrian refugee crisis

Eriksen's blog

Two dramatic events, one unfolding over the last several years, the other a sudden shock, currently eclipse all other issues. Syrians desperate to escape their broken country enter neighbouring and European countries in huge numbers, and a handful of bloodthirsty fanatics have killed over a hundred random, innocent people in Paris. These events both form part of a larger, unsettling picture. They are interconnected, and reveal important features of the world in which we all currently live.

First of all, regional asymmetries have to be taken into account as underlying causal factors. The northern coast of the Mediterranean consists of stable, prosperous and mainly peaceful states, while the southern and eastern coasts are dominated by unstable, autocratic or collapsing states, inequality, insecurity and stagnation. While the European population has grown slowly (from 350m to 450m in sixty years), the population of Europe’s neighbours has exploded from 163m to 587m in…

Visa originalinlägg 946 fler ord

Att gå in i väggen.

Att gå in i väggen har för mig alltid varit enbart ett begrepp som jag stött på då och då i nyheter och media. Våren 2015 blev begreppet verkligt och påtagligt för mig.

I tidigare inlägg skrev jag om stressen och hur den påverkade mig. Det var 5 intensiva månader som satte sina spår, jag fick panikattacker, svårt att andas, häftiga gråtattacker, tappade bort mitt minne, sömnsvårigheter och magproblem. Det enda som fick mig att lugna mig för stunden var att ta ett glas vin. Vin ska drickas som sällskapsdryck inte som ett alternativ för att lugna nerverna och få musklerna att slappna av. Jag skulle faktiskt vilja kalla det för sjukliga symptom.

Men! Allt detta försvann ju. Jag vet inte hur, men jag känner en oerhörd tacksamhet att jag inte längre befinner mig i det kaoset av stress utan någon som helst kontroll över situationer. Kanske var det så att jag visste att det hade ett slut, att efter den sista tentan och PPT-presentationen skulle jag kunna andas ut och bara tillåta att mig vara i nuet.

Jag var nära, väldigt nära och jag ska verkligen försöka varva ner och inte ta på mig för mycket samt lära mig att säga nej. Dock har jag tre, TRE, vänner som under våren på riktigt gick in i väggen. De har alla väldigt olika bakgrunder och orsaker till varför de träffade den omtalade väggen.

En vän har under flera år irrat runt och försökt hitta grunderna till ett stabilt vardagsliv med hem, jobb och sin käresta. Hen har under tiden precis som så många andra kämpat med familj- och kompisrelationer, har känt sig skyldig att ta på att lösa folk i hens omgivnings problem, och utöver det tagit på sig en massa extraprojekt. När hens liv slutligen föll på plats med alla pusselbitar gick kraften ur, alla år av kämpande fick dessa konsekvenser av väggen. Ni vet, som att man blir sjuk när en får semester för att kroppen äntligen får slappna av istället för att gå på högvarv.

Kompis nr 2, har en kandidat och jobbat på Ica i lite för många år. När hen plötsligt fick drömjobbet, välbetalt och relaterat till hens utbildning. Hen var lycklig och ville visa att hen verkligen var rätt person för jobbet för att få förlängd anställning på drömjobbet. Hen var involverad i ett projekt. Hen var alltid först på jobbet och hen lämnade alltid jobbet sist. Hen tog på sig massa ansvar för projektet och tog med sig jobbet hem på kvällar och helger. Fler och fler personer hoppade av projektet och till slut fick min vän dra ett stort och tungt lass själv. Till slut klarade hen det inte mer och gick in i väggen och blev sjukskriven.

Min sista kompis jobbade för en hjälporganisation som driver en second handbutik. Butiken gick back och en massa personer blev inblandade i hur butiken i fortsättningen skulle skötas alternativt läggas ner. Min kompis som hade en viktig position inom denna butik fick gå på hundratals möten med advokater och ekonomer. Hen fick stå till svars för butiken och axlade ett ansvar som hen aldrig förutsett och som hen egentligen är lite för ung för att behöva ansvara för. Butiken fick vara kvar på nåder och de tvingades skära ner på personal och min vän fick jobba så gott som hela tiden. Även denna vän gick in i väggen och lades in på sjukhuset i en månad och blev sedan sjukskriven.

Att gå in i väggen känns mer verkligt än någonsin nu. Så är det egentligen så konstigt att så många går in i väggen? Inte ett dugg skulle jag vilja säga! Förväntningarna på oss som människor är på tok för höga. Vi förväntas att ha fina titlar efter fina utbildningar, vi förväntas jaga karriären, ha lyckade statusjobb som leverar massa cash. Konkurransen om dessa jobb är höga och våra vänner blir fiender på arbetsmarknaden. Vi sitter i timmar och filar på CV:n och personliga brev. Vi försöker angagera oss på fritiden enbart för att det ska se bra ut på pappret. En kompis (hen har inte gått in i väggen och må det förbli så) är inne på sista året av sin masterutbildning och försöker nu göra allt hen kan för att få ihop ett snyggt CV, hen har varit på arbetsintervjuer och har fått det svart på vitt, att vara heltidsstuderande och utöver detta jobba extra är inget som ger extra cred på intervjuer, utan hen menar på att en måste vara föreningsangarad på toppen av detta. Ni hör ju, heltidsstudier, jobb och ett aktivt föreningsliv? Dygnet har 24h, när ska en ha tid att varva ner, slappna av, göra det som en mår bra av? Stressfaktorn är hög. Förutom utbildning och jobb så vittnar såväl media och sociala medier om normer för hur det perfekta livet förväntas se ut. Vi får varje dag matat till oss hur vi ska ut, hur våra hem ska se ut och vad vi ska äta. Vi förväntas uppfylla dessa normer och sedan sprida normerna vidare på sociala medier för att visa hur lyckade vi är, att vi uppnått det som förväntas av oss och därefter få beröm. Det är helt orimliga krav. Psykologer har ju berättat ett flertal gånger om såväl farorna med att jaga det perfekta livet som att aldrig varva ner, att vi i grund och botten inte har utvecklat våra hjärnor sedan grottiden och hur beroende vi är av att faktiskt varva ner emellanåt och vila. Vårat samhälle tillåter inte det, vi ska hela tiden vara uppkopplade och perfekta.

Vad mina vänner har gemensamt är att de alla har berättat hur svårt det är att tillåta sig varva ner och ta det lugnt. De har berättat om strider när de försökt läsa böcker/titta på film men inte orkat pga rastlöshet. Hur det påtvingade lugnet blir en fiende som de långsamt varit tvugna att lära sig hantera.

Jag blir så arg när jag tänker på det samhälle vi skapat som inte är hållbart på något plan. Med så många sjukskrivningar och utbrända människor borde inte samhället börja förstå och ta en vändning?

Over and out.

En galen vår.

En hel vår och en halv sommar har hunnit passera utan en rad här. Det har förklarliga anledningar. Våren 2015 har seriöst varit den mest intensiva och stressiga tid jag upplevt.

Januari kickstartade igång stressen. Redan första veckan gällde det att göra klart uppsatsen, opponering och stressa runt bland diverse institutioner för att få in slutbetyget så att jag kunde ta ut min kandidat för att kunna bevisa att jag var behörig för de kurser jag sökt till vt 15 som låg på masternivå. Redan i vecka tre var jag stressad, men sedan la den sig för ett par veckor då jag kunde andas ut då jag kom in till de kurser jag sökt.

Kurserna jag sökt var två ”strökurser” i Istanbul- kulturmöten mellan öst och väst på 15 hp (seriöst en kurs som handlar om kulturarv där en får en betald resa, hotell och inträden till Istanbuls alla museum och sevärdheter?!) och en fristående kurs i Museum och kulturarv i konflikt- och katastrofdrabbade områden, som också är en del av masterprogramet i Musei- och kulturarvsvetenskap på 7,5 hp. Tanken var att få en gratisresa till Istanbul och läsa en kurs i det masterprogram jag vill läsa men som enbart börjar på höstterminen. Tänkte att om jag redan tagit denna kurs och kommer in på det masterprogramet så får jag det lättare. En strötermin men också för att effektivisera framtiden. Hade gärna tagit en termin där jag inte pluggat alls utan jobbat och tjänat ihop lite cash men en måste ju va student för att få söka studentlägenheter vilket var mitt enda hopp för att komma ifrån korridorsmisären. Så en termin att läsa roliga kurser för att underlätta framtiden med en gratis resa kändes inte så besvärande.

Jag kom in på båda kurserna och tänkte på vilken bra termin det skulle bli. Skulle bara läsa 22,5 hp istället för 30 hp. Tänkte på hur mycket fritid jag skulle ha, att jag skulle kunna jobba massa extra, läsa massa roliga böcker och göra roliga saker med mina kompisar som jag knappt hunnit se under hösten. Jag skulle bara 22,5 hp.

Jag kommer ihåg hur jag en morgon i slutet av januari letade efter föreläsningssalen till min första föreläsning i Mueum och kulturarv i konflikt- och katastrofdrabbade områden, jag satte mig nervöst i en sal där studenterna var fullt upptagna med att berätta hur deras jul- och nyårshelger varit. Föreläsaren kom in och berättade att kursen eventuellt skulle hållas på engelska då några utbytesstudenter även sökt denna kurs, jag tänkte att det skulle va kul då under mina år på universitetet detta aldrig hänt och att det var på tiden. Föreläsaren sa att denna kurs också gick som fristående kurs och att det var utomstående från programmet som sökt kursen och frågade att de kunde räcka upp handen. Alla tittade på mig och jag insåg att jag var den enda som faktiskt inte läste kursen som en del av programmet. Föreläsaren bad mig att berätta om min utbildningsbakgrund och vad min uppsats handlat om. Jag skämdes när jag berättade om den senaste uppsatsen kring Bran slott och hur de marknadsför sig för att locka turister med myter om Dracula, jag tänkte att toppen nu tror alla att jag är goth/twilightbrud och på hur en bara får ett första intryck. Sedan började föreläsningen och den var så otroligt intressant, jag bara satt och njöt och kände mig nästan besviken när föreläsningen var över och jag ville veta mer. Alla föreläsningar var jätteintressanta och kursarna var roliga och sköna. Missade dock ett gäng föreläsningar då jag dels var sjuk, dels krockade med min Istanbulkurs.

Sista måndagen i januari, en grå kall morgon innan jag skulle iväg på föreläsning kollade jag min mail och såg till största förvåning att jag fått ett lägenhetserbjudande på en tvåa vid Norrlands nation. Jag kunde inte tro mina ögon. Den gråa måndagsmorgonen fylldes plötsligt av regnbågar, skrattande papegojjor och dansande enhörningar. Hade dock till 24h på mig att säga ja eller nej och redan samma kväll for jag & skrutt iväg för att kika på den. Jag förundrades över hur stor lägenheten var. Den var supergrabbig då två snubbar för tillfället bodde där men jag såg potentialen och tackade ja. Dagen därpå skulle jag skriva på kontraktet men det var något krångel med skrivaren så hen bad mig att komma dit dagen därpå igen. Solen sken och sprudlande av energi köpte jag fina gardiner för att fira läggan. Då jag kom hem såg jag på mailen att jag blivt erbjuden en ÄNNU större lägenhet, en trea med riktigt kök och balkong (den via Norrlands har ej balkong och bara en kokvrå). Jag höll på att smälla av, som jag som en dåre sökt lägenheter och stått på randen av att trilla ner i ett vansinne av besatthet av att få en egen bostad, plötsligt 2 lägenhetserbjudande på två dagar??? Då kom istället stressen av vilken jag skulle välja, jag & skrutt började göra för- och emotlistor, hyra, läge, storlek osv. Precis när vi så gott som bestämt oss för trean ringde jag till kontoret för lägenheter för att höra mig för om trean och i det samtalet avgjordes det. För att få trean var en tvungen att plugga 100%, dvs att mina 22,5 hp inte gav mig rätten att teckna kontraktet på trean. Damen i telefonen var väldigt varm och vänlig och sa att om jag ville kunde jag skriva upp mig på en till 7,5 hp kurs och jag kunde få trean. Vid detta läge var jag redan så mentalt förberedd på att enbart läsa 22,5 hp och kände mig nöjd med det. Så vart tvåan istället. Visst känns det surt att inte ha någon balkong för tänk att ha en balkong att ha massa fina blommor och kunna chilla på men förutom det är detta nog bättre, mycket billigare och bättre läge.

Andra veckan i februari var det den första av två på plats i Istanbulkursen. Måndag-fredag från 8-16/17. Är ju van vid 2 föreläsningar/vecka så det var något intensivt men också väldigt intressant. Redan efter första föreläsningsdagen blev vi bjudna på middag med massa vin på Konstvetenskapliga institutionen och jag tänkte att jag alltid ska plugga på institutioner med pengar som har råd att lyxa till det för studenterna. Veckan gick fort och vi fick göra intressanta studiebesök på Carolina och på museum i Stockholm.

Måndagen efter kursveckan i Istanbulkursen fick vi nycklarna till vårt nya hem. De sa att vi kunde hämta nycklarna efter kl 12 så direkt efter måndagens föreläsning sprang jag till kontoret för att hämta ut nycklarna. De hade inte riktigt hunnit fixa allt och sa att de inte trodde jag skulle komma så tidigt, jag tänkte att det skulle hen säkerligen också vara om hen skulle få sin egna toa & kök för första gången på 7 år. Lyckan! När jag kom in såg de tomma rummen, hörde ekot av mina fotsteg var helt obeskrivliga. Veckan innan hade skrutt & jag köpt en säng på en möbelsida på Internet, en fruktansvärt billig sådan som kom dagen därpå.

Någonstans här drog galenskapen igång på riktigt. Föreläsningar, gruppuppgift och seminarium på konfliktkursen, samtidigt som jag varje vecka hade gruppuppgifter att göra över Internet i Istanbulkursen, jobb som jag skrivit upp mig på eftersom jag inte tog CSN under terminen och fixa ett hem. Vi hade absolut ingenting, inga bestick, inga glas/muggar, tallrikar, kastruller, förutom sängen, inga möbler alls. Denna karusell och pussel av att få ihop dygnets 24h med plugg, jobb och skapa ett hem tog mer energi. Jag har under flera år haft sömnproblem av och till men nu blev de värre än någonsin, oron och stressen över att få ihop tiden och hinna med det jag skulle läsa och de uppgifter jag skulle göra satte spöken i huvudet var natt, fick svårt att somna innan kl var 2 och vaknade automatiskt vid 6 tiden på morgonen. Tröttheten gjorde det så klart svårt att koncentrera sig och förstå det jag läste vilket gjorde att läsandet och uppgifter tog ännu längre tid. Tid som var så dyrt och värdefullt. Då allt tog lång tid och timmarna sprang iväg blev jag mer stressad, stress som sen kom på natten. Var gång kompisar frågade om att hitta på nåt var jag tvungen att säga nej, att aldrig kunna slappna av eller kunna träffa kompisar satte sina spår. Kroppen är verkligen programerad att varva ner,  att inte kunna göra det ger konsekvenser för kroppen. Redan i mars på min födelsedag när jag hade den stora äran att få se konsert med Nicki Minaj på min födelsedag var jag slut och hade svårt att hitta energi och kände mig desperat efter ledighet. Hade tagit på mig mer jobb än vad jag borde, när jag skrev min tenta i konfliktkursen hade jag inte den som jag behövde pga jobb. När tentan var klar hade jag 2 veckor på mig att fixa projektet till Istanbulkursen och den muntliga presentation jag skulle hålla kring projektet där. Ett intensivt sökande efter böcker och info. Vi detta laget gick jag på högvarr och hade panik över att jag inte ens mindes när jag ens kunde sjunka ner i soffan och se en film, att jag aldrig fick slappna av och trots att allt jag gjorde var att plugga ändå inte hade kontroll över situationen. Jag fick ont i magen, först trodde jag att det berodde på att jag fikat hos en dam på jobbet som inte är superhygenisk direkt och tänkte att damn nu är jag matförgiftad men magontet gick inte över, skrutt sa att det kanske berodde på stress. Magontet försvann ingenstans och jag började glömma saker, jag glömde stänga av spisplattor, jag glömde bort när jag skulle jobba och fick försöka komma med någon vit lögn när de arga ringde från jobbet och undrade vart jag var. Jag glömde till och bort vilken månad det var, pratade med en vän om flytt och missberäknat datum för el och jag fattade verkligen inte vilken månad vi var inne i och var tvungen att tänka och ändå vart det fel. Skrutt pratade om påskplaner och påskmiddag med några vänner och jag började panikgråta och skaka som ett löv och kunde inte sluta. Skrutt fattade inte alls vad som hände eller vad som orsakat denna häftiga reaktion, men för mig kändes det omöjligt, jag kunde ju knappt få ihop plugget och dygnet saknade timmar och jag fick knappt någon sömn, hur kunde han förvänta sig att jag skulle hitta tid och gå på påskmiddag. Dagarna innan min Istanbulresa kom min svärmor hit till Sverige för första gången. Eftersom tid var något dyrbart och jag vid detta laget var ett stressat nervvrak blev minsta lilla till en motgång och projekt. Ville så klart att min svärmors vistelse skulle bli perfekt och att hon skulle ha det gött och detta blev också ett stressmoment. Hon kom och det var hur trevligt som helst.

Sedan kom Istanbulresan äntligen. Kursen jag signat upp mig på just för att få åka gratis till Istanbul. Jag tvekade veckorna innan om jag ens skulle komma iväg då jag inte hade något under kontroll. Några dagar innan avresa fick vi schemat och jag blev peppig när jag såg det. Schemat var fullspäckat, vi träffades ofta vid 7.30/8 och hade vandrande föresläsningar hela dagen och avslutade med kvällsföreläsningar på kvällen vid det svenska konsulatet. Jag hade tur och höll tal om mitt projekt redan första dagen, då var det gjort och den stressen släppte och jag kunde njuta resten av resan istället för att gå runt och oroa mig över talet. Vi fick se helt otroliga platser, kyrkor från 400-talet, antika torg och monument, modern turkisk konst, judiska museum och synagogor, bazarer och helt fantastiska moskéer. Istanbul är en helt fantastisk stad, verkligen en metropol! Gammalt möter nytt, öst möter väst. Hotellet hade en helt fantastisk utsikt över Bosporen och siluetten av stadens största moskéer. En intensiv vecka med många trötta och glada skrattattacker, en väldigt blandad skara av sköna människor. Jag känner mig så oerhört tacksam över resan! Allt! Veckan i Uppsala var jättespännande och lärorik, jag gillade faktiskt gruppuppgifterna vi fick göra mellan veckan i Uppsala och Istanbul och jag gillade att allt var så fritt och att skriva projektet.

Istanbulkursen kombinerad med konfliktkursen var extremt lärorikt och komletterade varandra jättemycket. Det var bara det att det blev för mycket när de gick in i varandra så mycket, sedan underlättade inte flytten eller det faktum att jag tog på mig extrajobb vid sidan av. När jag kom hem från Istanbul hade jag gjort ett bra förarbete och den uppsats jag skulle skriva till mitt projekt gick väldigt smidigt. Jag slappnade av och njöt av att den värsta hetsen och den jobbigaste biten var över. Dock fick jag omtenta på konfliktkursen och vilken tenta sedan! Har aldrig skrivit en så omfattande tenta. Tre frågor som skulle vara tre sidor och innehålla noter till föreläsningar, seminarium och kurslitteratur. I ett möte med professorn sa hen att noter till fyra kurslitteratursböcker var på tok för lite. Det tog mig tre dagar att svara på en fråga och två och en halv dag på nästa fråga. Slet som ett djur. Sedan var jag utöver det tvungen att förbereda en ppt till ett tal jag skulle hålla angående mitt projekt. Jag var väldigt tacksam över att maj var en kall och regnig månad med tanke på allt plugg som fortfarande hängde över mig. Jag var också väldigt tacksam över att jag inte signat upp mig på en tredje kurs för att få den stora lägenheten. När jag till slut var klar med allt plugg i mitten av juni var jag helt slut, 5,5 månader av non-stopp stress och sömnlöshet. Året innan som hela min kropp och själ skrek av motvilja att sommarjobba så kände jag nu vad skönt det skulle bli att bara jobba och inte ha massa bollar i luften och faktiskt vara ledig när jag inte jobbade. Den oerhörda lättnaden som la sig. Jag minns att jag var rejält sliten redan våren 14 då jag läste 45 hp, var med i en studentförening, skrev uppsats och jobbade lite, men det var ju rena barnleken i jämförelse med denna vår.

Jag ska försöka att ta det mer lugnt från hädanefter. Over and out.

Ring klocka, ring!

Det var inte igår jag hängde här inte! Nu är det ett nytt år, 2015 är här och vi har sagt tjarå till 2014. Visserligen är vi redan inne på vecka 3 av det nya året men tänkte skriva upp mina egna nyårskarameller eller vad de nu säger på tv när de i slutet av december varje år sammanfattar året som gått.

2014 inleddes av intensivt plugg för den sista tentan i Konstvetenskap A. Efter det hade jag ett par veckors ledigt (ja, ledigt, på riktigt, låter som en dröm nu när jag tänker på det). Jag skickade iväg min karl till Bulgarien så att han skulle få lite kvalitetstid med sin familj och sina vänner. Han vart dock sjuk och mestadels hemma med feber, stackarn. Under den tiden var mina bästa vänner här i Uppsala och hälsade på i några dagar. Var helt fantastiskt!
Vårterminen spenderades med den tråkigaste kursen i mannaminne! Konstvetenskap A är typ det roligaste man kan läsa men B-kursen var ett enda stort antiklimax bestående av Gustav Vasas grav. Utöver det läste jag en liten kurs i Ortodox och östkyrklig spirutalitet (som jag aldrig klarade) och även en liten 7,5 hp i Religion och genus. Den kursen var som att komma hem, jag förstod vad som sades och hade skönaste läraren. Så himla rolig kurs! Den i ortodox var också spännande men jag la inte ner den tid som behövdes för att klara den.
Under vårterminen 2014 var jag även delaktig i studentföreningen Humanioradagarna, ett episkt misslyckande. Trots allt arbete vi lagt ner kom typ inga, Ihresalen som rymmer 245 skallar stod så gott som gapande tomt under dagarna. Det var fruktansvärt pinsamt! När jag för en gångs skull angagerade mig i något utäver studierna för att ge mig massa kunskap i hur man bedriver föreningar, få massa nya vänner och stå bakom något stort som stöttar humanister.Ujuj…
Under våren 2014 tog jag och min käresta en färja till Riga vilket var välspenderad tid. Vi åkte också till Slovakien för att hälsa på en vän. Vi lämnade ett Sverige i snökaos och landade i ett vårlikt Wien för att därefter åka till Bratislava och ha 5 underbara dagar i 20 graders värme. 5 dagar med fylla, bakfylla, historia och kultur. Sagoslott, liftar upp till snöiga berg och äventyr- och spavattenland.

Det var en extremt intensiv vårtermin med 3 olika kurser, 45 hp, studentförening samt resor. Jag fick kämpa för att hinna och klara av allt. Nåja, ortodoxen failade ju men annars så lyckades jag.
Jag sa som varje år vid denna tidpunkt att skjut mig om jag jobbar kvar inom vården en sommar till. Jag la ner massa tid och energi på att söka sommarjobb efter min utbildning. Jag lyckades få komma på en intervjuv på Skokloster, det kändes som en halv seger. Dock var det tidskrävande och komplicerat att ta sig dit. Intervjuv var lite av en katastrof, och det berodde inte på mig utan på den märklige intendenten som inte tycktes göra livet lätt för någon. Spännande och lärorik erfarenhet var det iaf!
Den andra arbetsintervjun, för hemtjänsten, gick dock bra trots att jag kom 10-15 min försent och hade sprungit över hela Boländerna för att jag gick vilse, bakfull och hade 2h tidigare landat i Sverige efter Slovakien. Aldrig igen.

Vårterminen avslutades med B-uppsats om street art på sovjetiskt monument i Sofia, Bulgarien och lite extraarbete inom hemtjänsten. Hade en veckas ledigt mellan plugget och sommarjobbet. Åkte till Karlstad och hängde där. För första gången någonsin var jag otaggad inför sommarjobbet. Tror det beror på att jag la ner mig mer än någonsin på att hitta ett annat jobb, och att jag sedan jag tog studenten har varit ledig två somrar och att det var 4 år sedan en av dessa två ägde rum. Att plugga, jobba, plugga, jobba, plugga och jobba vid sidan av plugget, aldrig vara ledig, inte mer än HÖGST 3 veckor/år är ganska tröttsamt.
Halva sommaren gick åt att cykla vilse och försöka lära känna alla kunder och arbetskamrater.
Jag fick två lediga veckor i Bulgarien. Det var paradiset!
När jag tänker på det kan jag känna havsbrisen i mitt hår, höra vågorna mot klipporna och måsarnas skri. Riktigt sommarlovsliv, bada, sola, äta glass och frossa i god mat och dryck. Hade det underbart vid Svarta havet tillsammans med min käresta och min svärmor. Vi hängde lite i Plovdiv och Smolyan, tiden gick alltför fort och snart satt jag på universitetet igen.

Jag sa under min C-kurs i etnologi att jag aldrig mer skulle göra om samma misstag att skriva uppsats och jobba samtidigt igen. Det var naivt sagt av mig då jag är så pengakåt. Öppnas det upp ett tillfälle för mig att tjäna cash får jag Dollar-tecken i ögonen och signar genast upp.
Nu fanns förstås skillnaden att mitt nya hemtjänstjobb är väldigt centralt och att jag jobbade många 7-12 pass istället för att jobba mitt i ingenstans där det var ett heldagsprojekt att ta sig till och hem från jobbet. Ytterligare en skillnad var att jag hade mycket mer avslappnad attityd till uppsatsen och brydde mig inte så mycket.

Under hösten hade Svea rike val. Jag brukar referera till det som den politiska bakfyllan. Naturligtvis hade jag valvaka, det blev lite för sent. Vaknade morgonen därpå, försökte förstå vad som hänt, hur kunde det bli så, mådde illa och hade en dålig eftersmak i min mun. SD blev alltså på riktigt Sveriges tredje största parti. De kalla, hårda ny-fashistvindarna drar hårt igenom Sverige och Europa nu. Gång på gång uttalar sig SD:s toppolitiker rasistiskt och trots detta växer antalet sympatisörer. 2014 kom att kallas Supervalåret pga EU-val och inrikesval. Supervalår? Snarare rasistår.

Vi åkte även till Tyskland under oktober. Slutet av oktober för att vara mer bestämd. Jag har aldrig rest i slutet av oktober förut. Vilken chock det var! Det var soligt och varmt, helt underbart! Jag var också min första long-weekend jag någonsin tagit. Helt klart värt det och kan tänka mig fler sådana framöver.

November var den gråaste månad jag någonsin upplevt, på vissa håll i Sverige hade de endast 4 soltimmar. Den ena dagen var gråare än den andra, inga färger, ingen sol, bara miljoner nyanser av grått. Detta tillsammans med jobb och uppsats. Understimulansen åt upp min själ och melankoli/lätt depression sänkte sig över mig. Jag tappade gnistan till allt. Tysklandsresan kändes plötsligt extremt avlägset. Det som var positivt med november var Allt ljus på Uppsla-installationen. Runtom centrala Uppsala smyckades staden med diverse ljusinstallationer som livade upp. På vägen till mitt jobb, en lördagsmorgon kl 6.10, jag var ensam och skulle som alltid cykla över den nya bron. Bron hade pyntats med olikfärgade glödlampor och som en del av installationen spelades inspelade ljud av karuseller och barnskrik upp. Som sagt, 6.10, ensam och mörkt, det var som taget ur en skräckfilm, skitläskigt, trodde jag skulle dö.

December jobbade jag bara ett fåtal gånger. Jag spenderade alldeles för mycket pengar på en frissa som jag hade extremt höga förväntningar på, gick därifrån med en helt annan hårfärg än den jag bad om, och på tok för mesig för att klaga utan kvittrade något i stil om hur fint det blev (obs det blev faktiskt fint men sjukt besviken eftersom det inte var den färg jag bett om, hade kunnat köpa hårfärg från H&M och färgat hemma för 10 ggr så lite pengar).
Musikhjälpen 2014 var i Uppsala. Ända sedan Musikhjälpen drog igång för 6 år sedan har jag varit ett troget fan. Jag har alltid TV:n på konstant, ska jag ta mig någonstans är det radion i hörlurarna som gäller och sover extremt lite. När jag fick veta att Musikhjälpen 2014 skulle vara i Uppsla blev jag eld och lågor.
Och ja, det var allt jag någonsin drömt om! Jag var tyvärr inte där så mycket som jag ville eftersom jag jobbade lite och var tvugen att skriva uppsats, men var på invigningen, avslutningen och lite därimellan som tex SILVANA IMAM (O M G,så bäst), Beatrice Eli, Seinabo Sey. Minns inte vilka mer jag såg. Var också på Professorkampen ledd av Soran Ismael, svinkul vare!
Sedan åkte vi till Karlstad för att fira jul. För var år så tänker jag typ som med hemtjänst som jobb, snälla skjut mig, jag klarar inte en till jul med Kalle och julskina, hur slipper jag undan skiten…
Satt även detta år med Kalle och julskinka. Känner mig mer och mer som Grinshen, jag är cynisk och klagar konstant. Värderingar av julen har sedan länge ersatts av kommersialism. För hemlösa, eller för de som inte har några anhöriga eller ”bara” trassliga relationer blir julen ett slag i magen, en påminnelse om att de är ensamma, fattiga och allt vad det nu är. Jag kommer både från ett fattigt hem och en trasslig uppväxt med en problemfamilj. Jag tycker det är skitjobbigt varje jul. Vi är så ensamma och fattiga. Jag hatar att lyssna på när alla runtomkring snackar om hur gött det är att åka hem och bli bortskämd av sin familj och skönt att kunna spara pengar och leva på sina föräldrar. För mig handlar det om att åka hem, och det där lugna och bortskämda vet jag inget om, jag får göra allt som vanligt, städa, diska, laga mat och se till att min mor har mat hemma. Faktum är att det är mer av en stressfaktor än att ta det lugnt och slappna av. En kursare sa något i stil med att jag skulle låta mig bli bortskämd då jag åkte hem, jag orkade inte bry mig, orkade inte vara snäll, och sa som det va, att min mor får cash av socialen för att betala sina räkningar och det inte finns några pengar kvar efter det. Jag såg på henne att hon skämdes över vad hon sagt, att hon tagit för givet att alla är lika privilegade som henne. Jag orkade inte bry mig.
Jag överlevde även denna jul, jag har mycket att tacka min käresta för. Han är verkligen min klippa i stormen, min mentor, vägvisare, stöd och mitt allt.

2014 var året då jag blev besatt av att hitta ett nytt hem, en riktig lägenhet. Faktum att jag närmar mig 30 (min käresta är över 30) och vi bor på 15 kvm utan eget kök och toalett blev bara för mycket, ganska kränkande. Jag närmar mig 30 och har aldrig någonsin inrett ett hem. Jag har glömt bort hur det är att ha yta att röra sig på, att gå barfota i ett rent hem. Och hur känns det egentligen att ha ett kylskåp och frys som man kan fylla upp med egen mat? Hur känns det att komma in ett rent kök, öppna kylskåpet och se det fullt av sin egen mat och börja laga utan att städa köket först?
Hur känns det att ha sin egna toalett? En ren toalett? Att inte behöva städa efter 9 vuxna människor? Att äcklas över könshår, skitränder i toan, stopp i avloppet från allas hår?
Jag är så himla trött på att behöva städa efter 9 vuxna människor, vara den enda som bryr sig om att hålla rent. Jag vet att jag borde vara lycklig över att ha ett tak över huvudet, ett kylskåpsfack med mat i, bo centralt och väldigt vackert, men någonstans räcker det inte hela vägen för att jag ska kunna känna mig nöjd. Jag vill kunna känna mig bekväm och trivas i köket, det gör jag inte här, därför undviker jag det och lär mig därför inte att laga god mat.
2014 var året där jag slopade så gott som varje sovmorgon under måndagar för att söka lägenheter som jag innerst inne visst att jag inte skulle få.

Min mens är nästan alltid för tidig men aldrig sen. 2014 var året, eller ja, en månad i detta fall, då mensen var sen. Jag försökte att hålla huvudet kallt och tänkte att den kommer säkert. Men någonstans, då den dag för dag fortfarande inte dök upp förlorade jag mitt lugn. En glädje och hopp om en liten bebis spred sig. Jag vill ju inget hellre än att ha ett hem och bilda familj med min älskade. Jag började kolla runt på olika forum för billiga och mest trovärdiga grevtest, googlade symptom för hur man vet att man är gravid. Jag bestämde en dag då jag skulle köpa ett gravtest om mensen fortfarande inte kommit. Till och med min älskade frågade förvånat om den fortfarande inte kommit ett par gånger.
Sedan kom den, mensen. Precis innan jag skulle iväg på en fest. Jag blev så oerhört ledsen, det kändes verkligen som en sorg, som att jag förlorat vår bebis, jag ville bara stanna hemma och gråta,sörja bebisen, som förstås aldrig var en bebis. Hopplöst det där med biologiska klockan, önska jag kunde stänga av den och sluta drömma om att ha en liten bebis i min famn…

2014 var alltså ett år där vi reste mycket och väldigt intesivt på många sätt.

Splittrade tankegångar.

Jag vet inte om vi är i början eller mitten av september. Har aldrig förstått gränsövergångarna. Jag ligger i min säng och tankarna går kors och tvärs. Miljoner känslor hit och dit. Som vanligt kretsar bostadspolitiken i mitt huvud. Häromdagen gick jag lös på Uppsalahems hemsida, jag sökte 31 lägenheter. Som bäst var jag på plats 61 av 180, men låg i allmänhet runt plats 250 av 400/500 sökande. Som ni säkert förstår, ett dött lopp. Jag sökte lägenheter där jag egentligen inte har råd med hyran, men eftersom jag vet att jag ändå inte kommer få någon spelar det ju ingen större roll. Och skulle nu ett mirakel ske så får jag skaffa ytterliggare en inneboende. Det är egentligen inte alls vad jag vill. Nu vill jag verkligen bara ha en lägenhet som är min och Skrutts, att inreda utan att behöva kompromissa eller avstå. Och drömmen om en katt och bäbis fortsätter. Jag vill ha ett riktigt hem där jag trivs, där det är rent, ett ordentligt kök så jag faktiskt kan lära mig att laga mat. Ett hem dit våra familjer och vänner kan komma och faktiskt få plats. Inte vill jag stuva in de stackars männskorna på 15kvm, och samtidgt tanken på att fösa in dem på ett hotell pga platsbrist är otroligt skämmigt. Utöver de 31 lägenheter har jag även sökt ytterliggare en lägenhet via Norrlands nation, en ganska liten tvåa med fulaste planlösningen, utan balkong och så klart till ett överpris men det är iaf ett hem, ett riktigt hem. Jag har även sökt 6 studentlägenheter via Studentstaden, där jag i bästa fall kommer vara på plats 15 och i slutändan inte få den.
Jag har alltså allt som allt sökt 38 lägenheter där chansen att få någon av dem är minimal. Jag har stått i bostadskö i över 3 år och är inte ens i närheten att få en lya. Jag ångrar bittert att jag inte ställde mig i bostadskö redan då jag började plugga på folkis, mitt mål med folkis var ju trots allt att läsa upp mina betyg så att jag kunde komma in på Uppsala universitet. Nog visste jag att det var bostadsbrist, men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig detta. Jag hade en naiv och godtrogen inställning att det är svårt men det löser sig ju alltid. Och visst har det löst sig, jag har alltid haft tak över huvudet. Men jag trodde nog också att vid detta lag skulle ha en bättre bostadssituation än vad jag faktiskt har. Om jag bara hade ställt mig i bostadskö 1 år tidigare, jag hade iaf varit närmre mitt mål nu.

Till råga på detta så ringde Skrutt häromdagen och sa: ”Vi kommer snart och hämtar dig”. Jag frågade vilka vi var och vart vi skulle. Det visade sig att vi skulle ut och dricka öl med ett par kompisar för att fira att hen hade köpt en lägenhet för 2miljoner.
Det kändes som ett enda stort hån, som att Fru Fortuna sparkade mig i magen. Jag satt under ett par timmar och försökte hålla god ton, le när hen visade mig bilder av planlösningen och andra bilder av den nyrenoverade fräscha lägenheten som om en månad är hens. Det låter ju hemskt av mig att inte glädjas för min kompis skull, naturligtvis är jag glad för hen. Det handlar nog mest om bitter avundsjuka. Att kämpa och kämpa utan resultat för att nå nästa nivå i livet, att stadga sig, införskaffa stabilitet.
Hade jag haft samma förutsättningar hade jag naturligtvis också köpt en lägenhet.

Förutom bostadspolitik, som ständigt kretsar i mina tankar, så har jag nu varit hemma i Svea rike i 1,5 vecka. Det var som alltid 2 underbara veckor i Bulgarien. Det är så mycket mer än semester, det var 6:e gången jag nu besökt detta land, Skrutts familj och vänner är ju även min familj och vänner. Jag älskar livet där! Mentaliteten, livssynen, maten och naturen. Jag älskar de blånande bergen och de kilometers vidsträckta solrosfälten. Jag älskar att så fort jag går utanför dörren ser så många katter att jag snart har tappat räkningen (crazy cat ladys dröm). Jag älskar att det finns så mycket färsk frukt och grönsaker, närproducerat och icke besprutad. Älskar att man under sommarhalvåret kan gå ut och plocka färsk frukt från träden.

Jag försöker hålla minnena levande. Vill inte släppa taget av hur den varma lena sanden känns emot min hud, hur Svarta havets vågor tumlade runt mig, saltvattnet i min mun. Vill inte släppa taget om den skrovliga heltäckningsmattan känns under mina fötter, samt känslan av att stå på balkongen på kommunistbyggnaden och laga mat. Vill inte släppa taget av känslan att vandra bland 1000-åriga ruiner av kyrkor, amfiteatrar och fästningar. Vill inte släppa taget av smaken av färsk vattenmelon, färska fikon och majs i mun.
Vill inte släppa taget av måsar, hemlösa katter och hundars ljud genom natten eller havets vågor som slår emot strand och klippor. Vill inte släppa taget av de djupa skogarna och Rhodopibergens mystik. Vill inte släppa taget av liv och rörelse. Vill inte släppa taget av den värmande solen emot min hud.

Jag försöker minnas och hålla dessa veckor levande, men för var dag som går lider det emot höst och jag faller åter in i den svenska mentaliteten. Jag skulle inte ha något emot att flytta dit. Visst finns det en språkbarriär men om jag skulle flytta dit skulle jag naturligtvis gå all-in för att lära mig språket.
Visst skulle jag sakna Sverige, det är inte så att Sverige är ett dåligt land och nog älskar jag Sverige.

Mina tankar går även kring studierna. Jag förväntas skriva ytterliggare en C-uppsats nu. Frivilligt absolut. Trodde jag skulle ha lite mer tid på mig att bestämma ämne men var redan förra veckan tvungen att presentera uppsatsämne. Jag for runt på de stackars 15kvm jag har i desperation att komma på något smart.
Jag har under tidigare uppsatser haft någon form av idé vad jag velat skriva om och så, och skulle detta vara en B-uppsats så skulle jag inte bry mig så mycket. Under en C-uppsats förväntas man ju göra bra ifrån sig. Läget känns sådär just nu.
Var gång jag försöker fokusera på min uppsats glider snabbt tankarna iväg till Bulgarien och vad jag och Skrutt skulle kunna ha för verksamhet där, hur vi skulle kunna försörja oss och till med tjäna en hacka.

Jag tänker också på ekonomi. Jag skulle så gärna vilja skicka iväg min mor och hennes nya kille på solsemester under vintern. Det skulle göra henne gott. Låta värmen ta hand om hennes stackars kropp. Men solsemestrar under vintertid är ju inte känt för att vara billigt direkt.
Jag skulle också behöva göra en utomlandsresa för att göra lite research för min C-uppsats. Skulle behöva köpa en vettig vinterjacka=DYRT.
Och OM vi skulle få en lägenhet behöver vi ju möbler. Haha njaaa den sista var ju ett kul skämt, tror inte jag behöver räkna på någon möbelkostnad inte. Åka till Bulgarien och fira jul? Behöver göra en visit till Värmland med. Alltså, jag behöver pengar. Måste jobba extra. Jobba extra=ingen tid till vare sig resor, fritid eller så mycket plugg.
Jobba extra=pengar men ingen tid=massa stress.

Ja, ungefär så här far mina tankar runt 24/7,plugg, pengar, bostad, bäbis, resor, emigrera till Bulgarien. I synnerhet kommer alla dessa tankar när jag ska sova och gör mig superstressad.
Något som faktiskt känns skönt är att jag har gett upp hoppet om en humaniorakarriär/jobb. Jag kommer med största sannolikhet flytta till Bulgarien förr eller senare och jobba med något som inte alls har med min utbildning att göra.

Tack & hej, leverpastej!

Unification day of Bulgaria

visitbulgariablog

So this is my first posts on visitbulgariablog.wordpress.com, and its a few days later and I apologize for that.

Anyhow, so the 6th of September is a big day for Bulgaria. They celebrate the unification of Bulgaria and it´s a national day. In the Bulgarian language they call it Ден на Съединението. 

 United Bulgaria, a lithography by N. Pavlovich (1835–1894)

A short background story about why this day is important and why the Bulgarians are celebrating it. Bulgaria had fall into the Ottoman Empire in 1396, and was a part of their empire for centuries. By the help from Russia they finally became a own state. But still the Bulgarian state was still divided into two parts. The south part of Bulgaria named Eastern Roumelia, and was still a part of the Ottoman Empire. Because of the terms of the Treaty of Berlin from 1878, had been separating…

Visa originalinlägg 379 fler ord

Pappors fel att tjejer kallas hora

Varför jag inte hurrar över #likeagirl

fitt for fight

En reklamfilm från Always har delats och hyllats friskt i mitt Facebookflöde på senaste tiden. I filmen får ett antal ungdomar stå framför en kamera och på uppaning från en regissör göra olika saker ”like a girl” – spring som en tjej, slå som en tjej, osv. Personerna antar då ett fjolligt/mesigt/töntigt/ineffektivt uttryck. När yngre flickor får samma uppmaningar springer/slår/sparkar de som vanligt. De gör som de brukar eftersom de ju är flickor. Slutligen läxas de äldre ungdomarna upp för att deras tolkning av att göra något ”som en tjej” var en förolämpning mot tjejer.

Grejen är att det inte var deras tolkning. Att göra något ”som en tjej” är ett allmänt vedertaget uttryck. Även om många inte håller med om hur det används så vet vi alla att när någon springer/sparkar/skriker/spelar brännboll som en tjej så gör personen det på ett svagt/mesigt/fjolligt sätt. Hen gör inte sitt bästa. När…

Visa originalinlägg 539 fler ord

Mina telefoner.

Mobiltelefonen kom som de flesta vet under 1980-talet. Det var en stor låda som var fastsatt i bilen. Revolutionerande! De fortsatte att utvecklas i takt med att jag växte och blev äldre. När jag gick i sexan skaffade en kompis till mig en Ericsson. Den var gul och svart, ganska plastig med stora tydliga knappar och en antenn. När jag började sjuan skaffade sig många den klassiska Nokia 3210. Under lektionerna satt rebellerna längst bak i klassrummet och spelade Snake och skickade sms. Ibland hände det att någon elektronik reagerade på sms:en och gav ifrån sig ett ljud som jag inte kan beskriva och den som skickat sms:et kunde inte gömma sig.

I gymnasiet hade nästan alla en egen mobiltelefon. Jag var som alltid väldigt anti, på den tiden förekom det sig nämligen så att jag skulle vara en hälsosam hippie, politiskt korrekt och hela det köret. Jag hade minsann läst i tidningar att läkare och forskare varnade för att mobiltelefoner sände ut farlig strålning som man fick cancer av (huruvida det är sant eller inte vet vi inte än med tanke på hur nytt det är med all teknik och det inte finns en chans att se konsekvenserna av vår teknik än).
Hur som helst tänkte jag minsann inte skaffa mig något så farligt som skulle stråla cancer in i mitt huvud. Dessutom var tanken på att kunna bli nådd 24/7 inte alls lockande. Visst gillade jag att kunna göra mig osynlig då och då och hänvisade till George Orwells klassiker 1984.

     

När jag väl tagit studenten skaffade jag mig hur som haver min första mobiltelefon. Året var 2005. En kompis till mig var så besviken att det fanns inga ord, hen sa att hen inte längre visste vem jag var och undrade vad som hänt med alla mina moraltal jag brukade ge kring dessa telefoner. Om sanningen ska fram vet jag knappt själv vad som hände för 9 år sedan när jag tog klivet ut i mobilernas värld.
Då, precis som nu, var det självklart en massa reklam för mobiler. Det var reklam för de senaste mobilerna och Comviq och Vodafone. Jag minns att Crazy Frog var superhet då, har dock alltid tyckt att denna groda har varit extremt irriterande. Jag minns att man kunde skicka sms och på så vis betala för att få sånger till sin mobil.
Detta funkade även med olika spel och någon form av ”app”, är väl inte riktigt rätt ord men vet heller inte vilket ordval jag skulle kunna slå till med, där man kunde föra mobilen över kroppsdelar och skärmen visade skelettet. Fanns även något liknande med att man skulle kunna se tjejer i sina underkläder.

Så vad skaffade jag då för allra första mobil? Det var en svart Ericsson. Minns inte vad det var för modell. Jag som varit sån motståndare var helt frälst och älskade min lilla telefon. Jag utvecklades till en sms-kvinna, istället för att ringa skickade jag istället miljoner sms. Jag flyttade hemifrån och blev sambo, vare sig jag eller min dåvarande kille orkade skaffa fast telefoni utan fortsatte att köra på våra mobiler.

 Min första mobil, Sony Ericsson t920

Jag minns att en tjej på mitt dåvarande jobb hade den snyggaste mobil jag någonsin sett, en riktig skönhet i mina ögon. Man kunde vika upp och ner den. Den var vit och lyste blått om knapparna. Jag kan inte beskriva hur snygg jag tyckte den var. Jag var bara tvungen att ha en sån, spelade ingen roll att min första telefon fortfarande funkade. Jag hittade en begagnad på Blocket som jag köpte med en gång. Jag var så lycklig, men lyckan varade inte länge. Jag skulle jobba kväll, jag hade oerhört mycket PMS och min dåvarande karl hade just spöat mig i Tetris och jag var redan på riktigt dåligt humör. Jag cyklade iväg mot jobbet, jag tog upp mobilen för att kolla vad klockan var och la ner den i fickan igen. Trodde jag iaf. Någonstans tappade jag den snyggaste mobil jag någonsin sett. Sorgen var oerhörd. Jag tror att det fanns en och annan snuskbild på telefonen också vilket gjorde det oerhört pinsamt också…

 Den snyggaste telefon jag skådat!

Minns inte när men någonstans under mitt samboskap gick jag över från Comviq-kompis, alltså kontantkort, till abonnemang. Jag valde Tre, jag tror de marknadsförde sig mycket som ett musikföretag inom mobilvärlden och jag föll för det.
2007 for jag till Island för att jobba, jag minns inte varför men jag skaffade en ny mobil precis innan jag reste. Det var också en vit Sony Ericsson, självklart inte lika snygg som den som jag tappat men nog så snygg ändå tyckte jag.
Min första svarta telefon fungerade fortfarande. Jag tog med båda mobilerna till Island. Jag använde dem båda och växlade mellan användandet. Jag hade ett isländskt kontantkort och jag tappade mobilerna ett flertal gånger i växthusen där jag jobbade. De blandades med jord, växtnäring och tomater men gick inte sönder för det.

Sony Ericsson t250i

Efter ett par år var det dags att att förnya abonnemangkontraktet och jag ”fick” en ny mobil. En vit Sony Ericsson, en walkman. Det var min andra telefon med kamera. Dock var denna kamera MYCKET bättre med sina 3,2 pixlar. Med denna mobil kunde man dra upp och ner skärmen, drog man upp den fanns tangenterna att skriva med där. Jag var väldigt nöjd med denna telefon.

Walkman 595

Jag minns inte, det känns som jag borde haft ytterligare en mobil efter denna men kan inte komma på vilken telefon jag hade när jag var ute och tågluffade och under min tid på folkhögskola. Kanske var det min Walkman? Jag minns att någon under min tid på folkhögskolan gick någon telefon sönder och jag bytte tillbaka till en av mina äldre. Jag minns heller inte vilken telefon jag hade under min första tid på universitetet.
Men den smarta telefonen hade ju gjort entré några år tidigare. Många vänner hade en iPhone. Till en början var jag som alltid, väldigt anti smarta telefoner. För varför skulle man nödvändigtvis behöva en telefon för att kolla mail och Facebook? Kändes onödigt. Men all reklam gjorde ett fint jobb att hjärntvätta mig.
Jag försökte stå emot trycket att skaffa mig en smart telefon. Jag till och med köpte en knapptelefon för 200 kr som man enbart kunde sms:a och ringa med. Jag var oerhört nöjd! Dock hade jag skaffat en telefon där Tre:s simkort inte fungerade och jag fick lämna tillbaka telefonen.

Det som gjorde att jag skaffade mig en smart phone var i slutändan att jag dels behövde förlänga mitt abonnemang och att Instagram-appen lockade något fruktansvärt. Jag älskar ju att ta kort även om jag inte kan något om det, och med en app som kunde göra skillnad på fotona kändes perfekt för någon som älskar att ta kort men inte kan något om det. Jag skaffade en HTC Wildfire. Gillade namnet väldigt mycket, vild eld, lite poetiskt i mina öron, dessutom en väldigt skön storlek och modell.
Denna har nu hängt med i två år och som jag har instagramat och twittrat med den.

HTC Wildfire-s

Nyss var det återigen dags att förlänga abonnemanget. Tycker mycket om min lilla HTC och tekniken har gått fram väldigt fort, visste inte längre vad man borde ha. Ville egentligen inte ge upp min HTC men batteriet börjar bli ganska dåligt. Skaffade återigen en vit Sony. Den är vattentät och har 20 megapixelkamera. Visste dock inte att man behövde nytt SIM-kort till den, ett ännu mindre. Visste inte ens att det fanns olika SIM-kort. Har införskaffat ett nytt SIM-kort men har inte aktiverat det än. Är inte riktigt redo än. Telefonen verkar dock ha en massa roliga egenskaper som man kan leka och ha kul med!

Sony Xperia z2 compact

Under 9 år har jag alltså haft 6 olika telefoner. Visst förstår jag charmen med smart phones och jag har liksom alla andra blivit beroende av dem, men jag saknar knapptelefonerna. De var så lätta, jag kunde sms:a under föreläsningar och fortfarande ha ögonkontakt med föreläsaren. De var små och nätta, fick utan problem plats i fickan och klarade det mesta utan att gå sönder.