Mobiltelefonen kom som de flesta vet under 1980-talet. Det var en stor låda som var fastsatt i bilen. Revolutionerande! De fortsatte att utvecklas i takt med att jag växte och blev äldre. När jag gick i sexan skaffade en kompis till mig en Ericsson. Den var gul och svart, ganska plastig med stora tydliga knappar och en antenn. När jag började sjuan skaffade sig många den klassiska Nokia 3210. Under lektionerna satt rebellerna längst bak i klassrummet och spelade Snake och skickade sms. Ibland hände det att någon elektronik reagerade på sms:en och gav ifrån sig ett ljud som jag inte kan beskriva och den som skickat sms:et kunde inte gömma sig.
I gymnasiet hade nästan alla en egen mobiltelefon. Jag var som alltid väldigt anti, på den tiden förekom det sig nämligen så att jag skulle vara en hälsosam hippie, politiskt korrekt och hela det köret. Jag hade minsann läst i tidningar att läkare och forskare varnade för att mobiltelefoner sände ut farlig strålning som man fick cancer av (huruvida det är sant eller inte vet vi inte än med tanke på hur nytt det är med all teknik och det inte finns en chans att se konsekvenserna av vår teknik än).
Hur som helst tänkte jag minsann inte skaffa mig något så farligt som skulle stråla cancer in i mitt huvud. Dessutom var tanken på att kunna bli nådd 24/7 inte alls lockande. Visst gillade jag att kunna göra mig osynlig då och då och hänvisade till George Orwells klassiker 1984.
När jag väl tagit studenten skaffade jag mig hur som haver min första mobiltelefon. Året var 2005. En kompis till mig var så besviken att det fanns inga ord, hen sa att hen inte längre visste vem jag var och undrade vad som hänt med alla mina moraltal jag brukade ge kring dessa telefoner. Om sanningen ska fram vet jag knappt själv vad som hände för 9 år sedan när jag tog klivet ut i mobilernas värld.
Då, precis som nu, var det självklart en massa reklam för mobiler. Det var reklam för de senaste mobilerna och Comviq och Vodafone. Jag minns att Crazy Frog var superhet då, har dock alltid tyckt att denna groda har varit extremt irriterande. Jag minns att man kunde skicka sms och på så vis betala för att få sånger till sin mobil.
Detta funkade även med olika spel och någon form av ”app”, är väl inte riktigt rätt ord men vet heller inte vilket ordval jag skulle kunna slå till med, där man kunde föra mobilen över kroppsdelar och skärmen visade skelettet. Fanns även något liknande med att man skulle kunna se tjejer i sina underkläder.
Så vad skaffade jag då för allra första mobil? Det var en svart Ericsson. Minns inte vad det var för modell. Jag som varit sån motståndare var helt frälst och älskade min lilla telefon. Jag utvecklades till en sms-kvinna, istället för att ringa skickade jag istället miljoner sms. Jag flyttade hemifrån och blev sambo, vare sig jag eller min dåvarande kille orkade skaffa fast telefoni utan fortsatte att köra på våra mobiler.
Min första mobil, Sony Ericsson t920
Jag minns att en tjej på mitt dåvarande jobb hade den snyggaste mobil jag någonsin sett, en riktig skönhet i mina ögon. Man kunde vika upp och ner den. Den var vit och lyste blått om knapparna. Jag kan inte beskriva hur snygg jag tyckte den var. Jag var bara tvungen att ha en sån, spelade ingen roll att min första telefon fortfarande funkade. Jag hittade en begagnad på Blocket som jag köpte med en gång. Jag var så lycklig, men lyckan varade inte länge. Jag skulle jobba kväll, jag hade oerhört mycket PMS och min dåvarande karl hade just spöat mig i Tetris och jag var redan på riktigt dåligt humör. Jag cyklade iväg mot jobbet, jag tog upp mobilen för att kolla vad klockan var och la ner den i fickan igen. Trodde jag iaf. Någonstans tappade jag den snyggaste mobil jag någonsin sett. Sorgen var oerhörd. Jag tror att det fanns en och annan snuskbild på telefonen också vilket gjorde det oerhört pinsamt också…
Den snyggaste telefon jag skådat!
Minns inte när men någonstans under mitt samboskap gick jag över från Comviq-kompis, alltså kontantkort, till abonnemang. Jag valde Tre, jag tror de marknadsförde sig mycket som ett musikföretag inom mobilvärlden och jag föll för det.
2007 for jag till Island för att jobba, jag minns inte varför men jag skaffade en ny mobil precis innan jag reste. Det var också en vit Sony Ericsson, självklart inte lika snygg som den som jag tappat men nog så snygg ändå tyckte jag.
Min första svarta telefon fungerade fortfarande. Jag tog med båda mobilerna till Island. Jag använde dem båda och växlade mellan användandet. Jag hade ett isländskt kontantkort och jag tappade mobilerna ett flertal gånger i växthusen där jag jobbade. De blandades med jord, växtnäring och tomater men gick inte sönder för det.
Sony Ericsson t250i
Efter ett par år var det dags att att förnya abonnemangkontraktet och jag ”fick” en ny mobil. En vit Sony Ericsson, en walkman. Det var min andra telefon med kamera. Dock var denna kamera MYCKET bättre med sina 3,2 pixlar. Med denna mobil kunde man dra upp och ner skärmen, drog man upp den fanns tangenterna att skriva med där. Jag var väldigt nöjd med denna telefon.
Walkman 595
Jag minns inte, det känns som jag borde haft ytterligare en mobil efter denna men kan inte komma på vilken telefon jag hade när jag var ute och tågluffade och under min tid på folkhögskola. Kanske var det min Walkman? Jag minns att någon under min tid på folkhögskolan gick någon telefon sönder och jag bytte tillbaka till en av mina äldre. Jag minns heller inte vilken telefon jag hade under min första tid på universitetet.
Men den smarta telefonen hade ju gjort entré några år tidigare. Många vänner hade en iPhone. Till en början var jag som alltid, väldigt anti smarta telefoner. För varför skulle man nödvändigtvis behöva en telefon för att kolla mail och Facebook? Kändes onödigt. Men all reklam gjorde ett fint jobb att hjärntvätta mig.
Jag försökte stå emot trycket att skaffa mig en smart telefon. Jag till och med köpte en knapptelefon för 200 kr som man enbart kunde sms:a och ringa med. Jag var oerhört nöjd! Dock hade jag skaffat en telefon där Tre:s simkort inte fungerade och jag fick lämna tillbaka telefonen.
Det som gjorde att jag skaffade mig en smart phone var i slutändan att jag dels behövde förlänga mitt abonnemang och att Instagram-appen lockade något fruktansvärt. Jag älskar ju att ta kort även om jag inte kan något om det, och med en app som kunde göra skillnad på fotona kändes perfekt för någon som älskar att ta kort men inte kan något om det. Jag skaffade en HTC Wildfire. Gillade namnet väldigt mycket, vild eld, lite poetiskt i mina öron, dessutom en väldigt skön storlek och modell.
Denna har nu hängt med i två år och som jag har instagramat och twittrat med den.
HTC Wildfire-s
Nyss var det återigen dags att förlänga abonnemanget. Tycker mycket om min lilla HTC och tekniken har gått fram väldigt fort, visste inte längre vad man borde ha. Ville egentligen inte ge upp min HTC men batteriet börjar bli ganska dåligt. Skaffade återigen en vit Sony. Den är vattentät och har 20 megapixelkamera. Visste dock inte att man behövde nytt SIM-kort till den, ett ännu mindre. Visste inte ens att det fanns olika SIM-kort. Har införskaffat ett nytt SIM-kort men har inte aktiverat det än. Är inte riktigt redo än. Telefonen verkar dock ha en massa roliga egenskaper som man kan leka och ha kul med!
Sony Xperia z2 compact
Under 9 år har jag alltså haft 6 olika telefoner. Visst förstår jag charmen med smart phones och jag har liksom alla andra blivit beroende av dem, men jag saknar knapptelefonerna. De var så lätta, jag kunde sms:a under föreläsningar och fortfarande ha ögonkontakt med föreläsaren. De var små och nätta, fick utan problem plats i fickan och klarade det mesta utan att gå sönder.
ladysandra 