Splittrade tankegångar.

Jag vet inte om vi är i början eller mitten av september. Har aldrig förstått gränsövergångarna. Jag ligger i min säng och tankarna går kors och tvärs. Miljoner känslor hit och dit. Som vanligt kretsar bostadspolitiken i mitt huvud. Häromdagen gick jag lös på Uppsalahems hemsida, jag sökte 31 lägenheter. Som bäst var jag på plats 61 av 180, men låg i allmänhet runt plats 250 av 400/500 sökande. Som ni säkert förstår, ett dött lopp. Jag sökte lägenheter där jag egentligen inte har råd med hyran, men eftersom jag vet att jag ändå inte kommer få någon spelar det ju ingen större roll. Och skulle nu ett mirakel ske så får jag skaffa ytterliggare en inneboende. Det är egentligen inte alls vad jag vill. Nu vill jag verkligen bara ha en lägenhet som är min och Skrutts, att inreda utan att behöva kompromissa eller avstå. Och drömmen om en katt och bäbis fortsätter. Jag vill ha ett riktigt hem där jag trivs, där det är rent, ett ordentligt kök så jag faktiskt kan lära mig att laga mat. Ett hem dit våra familjer och vänner kan komma och faktiskt få plats. Inte vill jag stuva in de stackars männskorna på 15kvm, och samtidgt tanken på att fösa in dem på ett hotell pga platsbrist är otroligt skämmigt. Utöver de 31 lägenheter har jag även sökt ytterliggare en lägenhet via Norrlands nation, en ganska liten tvåa med fulaste planlösningen, utan balkong och så klart till ett överpris men det är iaf ett hem, ett riktigt hem. Jag har även sökt 6 studentlägenheter via Studentstaden, där jag i bästa fall kommer vara på plats 15 och i slutändan inte få den.
Jag har alltså allt som allt sökt 38 lägenheter där chansen att få någon av dem är minimal. Jag har stått i bostadskö i över 3 år och är inte ens i närheten att få en lya. Jag ångrar bittert att jag inte ställde mig i bostadskö redan då jag började plugga på folkis, mitt mål med folkis var ju trots allt att läsa upp mina betyg så att jag kunde komma in på Uppsala universitet. Nog visste jag att det var bostadsbrist, men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig detta. Jag hade en naiv och godtrogen inställning att det är svårt men det löser sig ju alltid. Och visst har det löst sig, jag har alltid haft tak över huvudet. Men jag trodde nog också att vid detta lag skulle ha en bättre bostadssituation än vad jag faktiskt har. Om jag bara hade ställt mig i bostadskö 1 år tidigare, jag hade iaf varit närmre mitt mål nu.

Till råga på detta så ringde Skrutt häromdagen och sa: ”Vi kommer snart och hämtar dig”. Jag frågade vilka vi var och vart vi skulle. Det visade sig att vi skulle ut och dricka öl med ett par kompisar för att fira att hen hade köpt en lägenhet för 2miljoner.
Det kändes som ett enda stort hån, som att Fru Fortuna sparkade mig i magen. Jag satt under ett par timmar och försökte hålla god ton, le när hen visade mig bilder av planlösningen och andra bilder av den nyrenoverade fräscha lägenheten som om en månad är hens. Det låter ju hemskt av mig att inte glädjas för min kompis skull, naturligtvis är jag glad för hen. Det handlar nog mest om bitter avundsjuka. Att kämpa och kämpa utan resultat för att nå nästa nivå i livet, att stadga sig, införskaffa stabilitet.
Hade jag haft samma förutsättningar hade jag naturligtvis också köpt en lägenhet.

Förutom bostadspolitik, som ständigt kretsar i mina tankar, så har jag nu varit hemma i Svea rike i 1,5 vecka. Det var som alltid 2 underbara veckor i Bulgarien. Det är så mycket mer än semester, det var 6:e gången jag nu besökt detta land, Skrutts familj och vänner är ju även min familj och vänner. Jag älskar livet där! Mentaliteten, livssynen, maten och naturen. Jag älskar de blånande bergen och de kilometers vidsträckta solrosfälten. Jag älskar att så fort jag går utanför dörren ser så många katter att jag snart har tappat räkningen (crazy cat ladys dröm). Jag älskar att det finns så mycket färsk frukt och grönsaker, närproducerat och icke besprutad. Älskar att man under sommarhalvåret kan gå ut och plocka färsk frukt från träden.

Jag försöker hålla minnena levande. Vill inte släppa taget av hur den varma lena sanden känns emot min hud, hur Svarta havets vågor tumlade runt mig, saltvattnet i min mun. Vill inte släppa taget om den skrovliga heltäckningsmattan känns under mina fötter, samt känslan av att stå på balkongen på kommunistbyggnaden och laga mat. Vill inte släppa taget av känslan att vandra bland 1000-åriga ruiner av kyrkor, amfiteatrar och fästningar. Vill inte släppa taget av smaken av färsk vattenmelon, färska fikon och majs i mun.
Vill inte släppa taget av måsar, hemlösa katter och hundars ljud genom natten eller havets vågor som slår emot strand och klippor. Vill inte släppa taget av de djupa skogarna och Rhodopibergens mystik. Vill inte släppa taget av liv och rörelse. Vill inte släppa taget av den värmande solen emot min hud.

Jag försöker minnas och hålla dessa veckor levande, men för var dag som går lider det emot höst och jag faller åter in i den svenska mentaliteten. Jag skulle inte ha något emot att flytta dit. Visst finns det en språkbarriär men om jag skulle flytta dit skulle jag naturligtvis gå all-in för att lära mig språket.
Visst skulle jag sakna Sverige, det är inte så att Sverige är ett dåligt land och nog älskar jag Sverige.

Mina tankar går även kring studierna. Jag förväntas skriva ytterliggare en C-uppsats nu. Frivilligt absolut. Trodde jag skulle ha lite mer tid på mig att bestämma ämne men var redan förra veckan tvungen att presentera uppsatsämne. Jag for runt på de stackars 15kvm jag har i desperation att komma på något smart.
Jag har under tidigare uppsatser haft någon form av idé vad jag velat skriva om och så, och skulle detta vara en B-uppsats så skulle jag inte bry mig så mycket. Under en C-uppsats förväntas man ju göra bra ifrån sig. Läget känns sådär just nu.
Var gång jag försöker fokusera på min uppsats glider snabbt tankarna iväg till Bulgarien och vad jag och Skrutt skulle kunna ha för verksamhet där, hur vi skulle kunna försörja oss och till med tjäna en hacka.

Jag tänker också på ekonomi. Jag skulle så gärna vilja skicka iväg min mor och hennes nya kille på solsemester under vintern. Det skulle göra henne gott. Låta värmen ta hand om hennes stackars kropp. Men solsemestrar under vintertid är ju inte känt för att vara billigt direkt.
Jag skulle också behöva göra en utomlandsresa för att göra lite research för min C-uppsats. Skulle behöva köpa en vettig vinterjacka=DYRT.
Och OM vi skulle få en lägenhet behöver vi ju möbler. Haha njaaa den sista var ju ett kul skämt, tror inte jag behöver räkna på någon möbelkostnad inte. Åka till Bulgarien och fira jul? Behöver göra en visit till Värmland med. Alltså, jag behöver pengar. Måste jobba extra. Jobba extra=ingen tid till vare sig resor, fritid eller så mycket plugg.
Jobba extra=pengar men ingen tid=massa stress.

Ja, ungefär så här far mina tankar runt 24/7,plugg, pengar, bostad, bäbis, resor, emigrera till Bulgarien. I synnerhet kommer alla dessa tankar när jag ska sova och gör mig superstressad.
Något som faktiskt känns skönt är att jag har gett upp hoppet om en humaniorakarriär/jobb. Jag kommer med största sannolikhet flytta till Bulgarien förr eller senare och jobba med något som inte alls har med min utbildning att göra.

Tack & hej, leverpastej!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s