Om bostadsbristen.

Bostadsfrågan? Så här i Supervalåret, vad kan väl passa bättre än bostadsfrågan? Som det ser ut i dagsläget är det en ohållbar situation. Vare sig vuxna, unga eller studenter kan få tillgång till boende. Hur får man boende? Du måste vara rik. Du måste köpa ett hus eller lägenhet. Ta lån, det är enda sättet, så att du kan köpa en bostad. Alla vuxna har inte råd att ta lån då vissa har på tok för lågbetalda jobb medan andra kanske saknar möjligheter att ta lån pga arbetslöshet, sjukskrivning osv. Att ta ett lån är inte självklart för alla. Och för de som är unga och för studenterna? För de som bara bor på ett ställe under en kort period i deras liv samt inte planerar att bo på samma ställe hela sitt liv? Samma sak gäller även för dem; ta lån! Bankerna å andra sidan är inte jättepepp på att ge ut lån till ungdomar, så vida de inte är höginkomsttagande, chefer över ett lyckat företag, går under ett fint erkänt borgarnamn. Studenter som tar CSN skulle de skratta ut åt en gång. Nu har jag förstås hör rykten om att det faktiskt ska finnas något slags lån för att just köpa en lägenhet från CSN. Men då de flesta studenter redan skuldsätter sig hos CSN för större delen av resten av sina liv, låter det inte superlockande att ta ytterligare ett lån.

Så för både vuxna, studenter och ungdomar gäller alltså ett kösystem där hundratusentals kämpar i hopp om att få den lägenhet som annonseras ut. Konkurrensen är benhård och många får leva med otaliga nej. För att ha en chans att få denna lägenhet som hundratals personer söker ska du ha stått i kön LÄNGE. Länge som i vi snackar 10-20 år. Detta långa kösystem utesluter därmed en rad ungdomar. Utöver det lååånga kösystemet har ytterligare faktorer tillkommit. Det räcker inte med att ha stått i det långa kösystemet nu, de kollar numera också upp boendehistorik hos tidigare hyresvärdar för att se hur den sökande skött sig och lägenheten, om det finns tendenser till högljudda fester, alkoholism, droger eller diverse sjukdomar. De kollar naturligtvis också upp hur det står till med ekonomin, om de är arbetslösa eller har en välbalanserad inkomst. Återigen, här utesluts både ungdomar, arbetslösa och sjukskrivna.

Detta är en väldigt förnedrande och integritetskränkande process. Om du saknar jobb och ekonomisk trygghet står du redan utanför samhällets ramar och ses som något bottenslam. Om du redan mår dåligt, och så kommer samhället och säger att du heller inte har vad som krävs för att få flytta. Oerhört kränkande! Det finns ju en rad anledningar till varför en person vill flytta; dåliga hyresvärdar, jobbiga grannar, du söker större för att du planerar att skaffa familj eller mindre för att barnen flyttat och du inte längre behöver alla rum, att du helt enkelt vill prova ett nytt bostadsområde mm. Men att kolla upp hur du är som person! Säg att du har autism, en medfödd sjukdom, förtjänar du inte att ha någonstans att bo för det? Visst så förstår jag till en viss grad att man som hyresvärd vill ha så lite problem som möjligt och genom att låta någon med drogbesvär flytta in så kanske detta inte sker problemfritt, alternativt. Och visst kan jag förstå att man måste ha hyresgäster som kan betala räkningarna. Men alla måste ju ha rätt att bo någonstans, och att kränka folk är ingen lösning.

För några veckor sedan skrev jag en tenta, en av frågorna var att beskriva miljonprogrammet. Jag skrev som aldrig förr, ju mer jag skrev desto mer kände jag hur jag brann för denna fråga och vikten av miljonprogrammet. Jag ÄLSKAR miljonprogrammet! Jag struntar helt i vad folk säger om dess yttre, de kanske inte var de vackraste husen men de fyllde sin funktion mer än väl. Miljonprogrammet symboliserar sin tids anda och dess socialistiska politik. Att alla skulle ha någonstans att bo, nära till jobb såväl med bil som cykel, parker och lekparker för barn och vuxna att umgås naturligt på. En tid då politikerna brydde sig om folket och ville dem väl. Nu har det gått ca 50 år sedan dessa hus och lägenheter byggdes, de är nedgångna och folk ser ner på dem med avsky. de som bor i miljonprogrammets hem är numera ofta lågavlönade människor och någon form av segregation har skett. Jösses vad vi behöver ett nytt miljonprogram! Förstår inte politikerna hur mycket de skulle tjäna på det?! Ger fantastiska arbetsmöjligheter då en rad människor blir inblandade i projektet=minskad arbetslöshet, gör städer mycket mer attraktiva och åtråvärda att bo i.

Jag har en kompis som bott här i mindre än ett år. Hon hyrde först en lägenhet i andra hand i 6 månader. Sedan blev hon inneboende i en alldeles för trång och liten lägenhet. Nu ska ägaren av lägenheten flytta till augusti. Min kompis blir alltså bostadslös igen. Hon flyttade hit pga jobb. Hon menar på att det är i storstäderna jobbmöjligheterna finns men bostäderna saknas. Hon har rätt. En ohållbar ekvation. Hon har därför ställt sig i kö till en rad bostadsföreningar i Karlstad igen. Hon säger att det helt enkelt inte funkar, hennes jobb är helt enkelt inte värt bostadsbristen. Jag tänker ibland på hur jag med största sannolikhet hade haft en fin etta eller tvåa utan problem om jag bott kvar i Karlstad. I små städer, framförallt på glesbygden och i Norrland står bostäder tomma. Städer som blommade under 1950-talet har lämnats så. Urbaniseringen. Nu bor så gott som bara pensionärer kvar. Då det saknas jobb tvingas folk att flytta till storstäderna där jobben finns. Men där bostäderna saknas.

Som student i Uppsala är det inte ovanligt att flytta mellan 3-6 gånger under sin studietid. Korta andrahandskontrakt tvingar studenter att flytta runt. Dessutom till sjuka överpriser som inte är av denna värld.

Jag har haft tur. Första terminen bodde jag på en åker mitt ute i ingenmansland där jag mådde jättedåligt. En kompis lät mig mer eller mindre bo på hennes soffa i Knivsta. Till termin nr 2 lyckades jag få ett förstahandskontrakt i ett rum i en studentkorridor ca 2 km från stan. Jag har haft en väldig tur som bara behövt flytta 2 ggr och fick ett förstahandskontrakt. Mitt hem ligger superfint, en liten oas som inte många känner till, med massa djur runtomkring. Parkettgolv och högt till tak i ett sekelskifteshus. Inte många studenter bor så fint. Men att betala överpris till 15 kvm, delad toa/dusch och kök? De offentliga utrymmen är för övrigt alltid supersunkiga, spelar ingen roll hur mycket jag städar, nästa gång är det lika lortigt igen. Jag är oerhört trött på att vara någon slags morsa till ett gäng vuxna människor, alltid städa men ändå alltid leva i lort. Jag drömmer konstant om en egen tvåa som jag kan inreda, ett rent hem med ett eget kylskåp och frys. Vilken dröm!

För några veckor sedan lyckades jag bli en av de första 20 som svarade på en tvåa. Jag kunde inte sluta titta på planritningarna! En balkong, alltså tänk, ett litet bord, ett par stolar, blommor, ojoj vilket häng! Ett badkar, yta att röra sig på. Jag tänkte på den lilla katt som vi skulle ha och hur mitt liv aldrig skulle bli tråkigt igen. Ca en vecka senare mailade jag någon ansvarig hur lång tid det tar innan man får besked om man fått den eller inte. Hen svarade att vinnaren av lägenheten får besked dagen efter sista ansökningsdagen och resterande får inget svar alls. Och att jag var på plats 13. Så mycket upprörde mig! Först av allt, att den som får lägenhet är ”vinnaren”? Vinnare? Att få lägenhet är alltså en tävling. Plats 13? Jag har varit inskriven i Norrlands nation i 3 år, 6 terminer och plats 13? Jag kan plocka ut en kandidat nu men är fortfarande inte behörig att få en lägenhet. Hur många terminer ska man vara inskriven för att få en lägenhet? Kanske när jag är klar med min master. Men då får jag inte längre tillgång till en studentlägenhet för då är jag inte längre student. Så är fallet, inte bara för mig, utan för alla studenter. Man är inte behörig att få studentlägenhet förrän man är färdigstuderad och då får man inte bo kvar.

Ungefär samtidigt som jag lyckades bli en av de 20 första som svarade på tvåan på Norrlands nation fick jag ett mail om att en 20 kvm etta var ledig i samma område som jag redan bor i. Jag var och tittade på den, tyvärr jobbade skutt då och kunde inte följa med och titta på den. Visst, den var ju större än våra 15 kvm men stort var det inte. ÄNNU högre till tak, helt galet! En våningssäng med skrivbord under. Killen som visade mig hans hem erbjöd mig en rad möbler och andra nyttiga inredningssaker. Zinken var pytteliten, två kokplattor på minsta ugnen. Ingen fläkt=hela rummet/hemmet kommer konstant lukta mat. Det var inte perfekt. Det var inte hemmet med stort H. Jag kände sån ångest för att välja. Dagen efter kom jag ut i köket som såg ut som ett rent helvete och tänkte att jag skulle svara ja, att jag inte står ut längre. Jag pratade med både Pavel och kompisar. Alla var eniga, att betala 1000 kr mer i hyra för ett hem som ändå inte är perfekt är helt enkelt inte värt det, att det är bättre att vänta tills något vettigt kommer. Jag vet att de har rätt och tackade därför nej. Det gjorde typ ont i mitt hjärta.

Nu har jag återigen lyckats bli en av de första 20. Denna gången på en hel dubblett på Norrlands. Får jag den får jag svar på tisdag. Då jag var på plats 13 förra gången så är jag ganska säker på att jag inte får den.

Jag är så himla trött på denna bostadsbrist! Jag borde flytta med Pavel till Bulgarien, skaffa en fin lägenhet, skaffa katt och bebis!

Bostad till alla!!! 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s