Wow, vanligen brukar januari vara den absolut värsta månaden på hela året men den passerade snabbt och smärtfritt, istället blev februari den där månaden som aldrig ville ta slut. Ändlösa grå dagar utan solsken. Plågsamt. 

Jag överlevde Alla hjärtans dag. Man kan ju tro att det är en dröm om man är i ett förhållande. Och visst, det kan det säkert vara. Vare sig jag eller min karl känner speciellt för denna dag. Ett kapitalistiskt hittepå för att lura folk att köpa massa krims krams i form av puttenuttiga-gulle-gull föremål. De som är i ett förhållande förväntas köpa teddybjörnar, rosor och choklad, boka bord på någon fin romantisk restaurang. För de som är singlar blir detta en påminnelse om att de är ensamma, att de inte har någon att dela denna ”speciella” dag med. Vissa bryr sig inte alls medan andra mår piss veckor i förväg då det börjar skyltas om detta spektakel redan i början av februari. Som att det inte vore nog med detta, denna dag osar av heteronormativitet. Alla par som visas är alltid man och kvinna och det enda som existerar. Jag spyr i min mun. Förutom allt gulli-gull så skyltas det friskt om röda sexiga underkläder överallt som den heteronormativa kvinnan ska överraska sin heteronormativa karl för. Jag bryr mig inte om vad folk gör i sina privata sängkammare och vill man klä upp sig sexigt för sin man/kvinna, hetero, bi, homo, trans, så fine, inga problem. MEN! När all denna heteronormativa skyltning projicerar kvinnan som objekt för mannen blir jag skogstokig. Visst, jag ska inte ljuga, jag tycker naturligtvis om att bli uppvaktad och få presenter men att göra det på en särskild dag för att kapitalisterna utnyttjar kärlek för att håva in cash tycker jag är fult och äckligt. Vill man fira får man självklart göra det, inte så att jag fördömer alla mina vänner som faktiskt gillar denna dag och vill fira den. Trots allt blir det ju vad man gör det till, jag väljer att göra den till ett kapitalistiskt hittepå men jag har verkligen inget emot de som väljer att fira. Blir bara så trött och uppgiven när jag ser hur denna dag får så många att må dåligt. 

Jag och min kurs gjorde en exkursion till Skokloster. Det var iskallt med regn som sedan övergick i snö. Men det var ändå helt ok att jag och en grupp på mindre än 20 personer hade Sveriges finaste barockslott helt för oss själva. Entrén var superfin, vit marmor, kolonner och en innergård, väldigt Italien. Vår guide, en intendent var väldigt passionerad och kunde allt. Det bästa som finns är en exalterad guide som verkligen gillar den hen gör. På vår exkursion besökte vi även ett par medeltidskyrkor. Vi såg många fresker som vi tidigare gått igenom på föreläsningar. Det är alltid häftigt att se en målning/skulptur/arkitektur som man är lite insatt i, lite som att se en kändis. Det var toppen. Tyvärr är det dock många i min kurs som verkligen prövar ens tålamod och fram mot slutet av vår exkursion så kokade typ min hjärna över allt. 

Solen visade sig typ tre dagar i februari och jag löpte amok. Som att jag aldrig sett solen förr, kändes typ så. Kände mig som i avsnittet av True Blood där häxan kastar en förbannelse över alla vampyrer att de blir besatta av solen och MÅSTE ut. Jag förstod att min karl skulle säga att jag var tvungen att plugga och det är en superdålig idé att gå ut men det var min namnsdag en av de tre soliga dagarna och eftersom namnsdagar är större i Bulgarien än födelsedagar funkade det utmärkt som ursäkt och jag tvingade ut honom på en promenad. Jag studsade runt som en vilding och kände att jag kunde relatera till de gamla egypterna som liksom jag dyrkade solen och katter. 

Fick tidernas tråkigaste hemtenta, kom igen, beskriv sockenkyrkor från 1100-1500-talet samt analysera Gustav Vasas grav?!???! Det tråkigaste jag varit med om, hoppas nu bara jag klarade av den så jag slipper sitta med en lika tråkig komplettering. 

Sedan for jag hem, till Karlstad, hälsade på min kära mor och två av mina allra bästa vänner. De är verkligen helt underbara! Vad skulle jag göra utan dem?! Vi hade en helt underbar och galen helg. Jag kan inte minnas när jag hade så kul i Karlstad sist, vanligtvis är den staden mest full av gamla spöken för mig men nu var det så kul att jag ville inte åka igen, jag kände mig verkligen inte klar. Idag åkte en av mina vänner tillbaka till Chile och jag vet inte när vi kommer ses igen 😦 men jag är så glad över helgen och de fina minnen jag fick med mig, jag är också tacksam för den vetskap om att vi alltid kommer vara vänner i vått och torrt, sann vänskap.

Ett par dagar efter jag kom tillbaka så åkte jag och skrutt iväg på kryssning. Vi kom lite i sista sekund till hamnen. Jag tenderar att alltid vara paranoid och måla fan på väggen så när vi kom såg jag en skylt mot en annan hamn och sa oroligt till skrutt att vi kanske var vid fel hamn, varpå han lugnt tröstar mig och säger, titta där är ju skylten för Tallinik Silja och jag andades lugnt ut. När vi kommer in ser vi ingen incheckning till Riga så vi frågar vid informationen vart vi kan hitta den, svaret blir att vi är vid fel hamn och hamnen vi ska till är 1km bort. Vi har 5 min på oss att ta oss till den hamn vi ska åka från innan de stänger incheckningen. Vi sprang som blådårar. Vi ser färjan torna upp sig, klockan är nu exakt 16.30 och vi vet att det är precis i detta nu de stänger incheckningen, vi ser färjan men är på helt fel ställe och vi har ingen aning om hur vi ska ta oss ombord. Jag tänker förtvivlat att det är kört. Vi springer till den incheckning som bilisterna tar när de ska ombord, jag gör mig beredd på att få en utskällning om att vi är helt fel och där kan vi inte vara osv osv. Istället säger tjejen som jobbar där snällt att vi minsann inte är de enda som tagit fel hamn, skriver ut våra boarding kort och ringer en man som kommer och hämtar oss med bil och kör oss till färjan så vi hann ombord. Precis på håret, vi high fivade varandra, skrattade och konstaterade vilken jävla tur vi haft och att vi båda var säkra på att det var ett dött lopp. Då kommer nästa panik till mig (ja, jag är paranoid), att det är ju precis så filmen Titanic startar, eller ja, nästan iaf. Med att de springer och har extremt tur som nätt & jämnt hinner med Titanic. Jag känner en lätt dödsångest och börjar febrilt slänga iväg ”det var trevligt att lära känna dig, jag älskar dig och snälla spela My heart will go on på min begravning” sms innan täckningen försvann. 

Det var en halv booz cruz.. Vi köpte en massa sprit men söp inte ombord, palla att vara bakis när man är i en ny stad för att upptäcka. Riga var en väldigt fin stad med massa intressant arkitektur, väldigt blandat. Ett språk som låter som en blandning av finska, ryska och polska och likaså matkulturen. Vi gled mest omkring och chillade runt bland medeltidshus, kyrkor, caféer och drack öl. På väg hem tog vi lite mer del av det liv som erbjuds ombord på färjan bland barnfamiljer och katastroffulla männsk. Någon Robbie Williams wannabe som körde Williams covers, en nästan tom bar med karaoke förutom några fulla. Jag förstår konceptet med realityshowen Färjan, det är pinsamt och underhållande. 

Så nu är februari äntligen över. Det känns skönt att veta att det rent kalendariskt är vårmånad nu. Våren är full av bulgariska högtider. Till en början så har de högtiden koukeri (hehe, min kära kandidatuppsats), där de firar att vintern är borta, eller rättare sagt, de skrämmer iväg de onda vinterandarna genom att klä ut sig och skapa oljud, denna tradition sträcker sig så långt bak ända till trakerna på antiken. Sedan har de även både 1:a och 14:e februari där de firar våren och vinet. Vintern är nu borta och de börjar sköta om sina vinrankor inför årets skörd och detta firas naturligtvis genom att dricka vin. 1:a mars firar de Baba Marta (tant mars), de gör röda och vita armband som de sedan knyter runt varandras handleder, så kallade martenitsas. De får en önskan för varje martenitsa, sedan skall dessa armband bäras fram tills det att man ser den första blomman/blommande trädet eller den första storken återvända från sin vintervisit i varmare länder. Då tar man av sin martenitsa och knyter fast den i ett träd eller en buske, den ska ge tur och god hälsa för resten av året. Naturligtvis var jag med min karl tillsammans med vårat bulgargäng och firade baba marta, vi knöt martenitsas och åt & drack, supertrevligt. Idag är det deras frihetsdag, frihet från det ottomanska imperiet som förslavade dem. En stor dag för alla bulgarer. Jag har dock inte sett min karl idag, han har jobbat hela dagen och nu är han ute med en bulgarisk vän och firar. 

Så nu har jag vräkt ur mig en massa strunt som alltid, nu får det vara nog. Peace out!

Annonser
Notering | Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s