Jessica Galbreth.

Nyss så såg jag en bild på en älva på en blogg. Den påminde väldigt mycket om en konstnärinna jag ÄLSKADE som tonåring. Jag kom dock inte ihåg namnet och blev som besatt av att finna henne. Efter lite sökande och ex antal sidor med älvor och änglar fann jag henne till slut; Jessica Galbreth. En våg av lättnad sköljde över mig. 

Dock började jag fnula på det här med fantasykonst. Det klassas inte som fin konst någonstans och jag har mäkta svårt att se ett museum ställa ut en fantasyutställning. Om de inte har något väldigt inriktat tema eller om det faktiskt är ett specialiserat museum. Varför är inte fantasykonst fin nog och tas på allvar? Jag har inget vettigt svar men när jag kollade igenom alla dessa älvor och änglar så insåg jag hur fruktansvärt smaklösa jag tycker de är. Jag skulle själv inte vilja betala för att se något dylikt. Om det var gratis skulle jag nog anse att jag kunde göra något bättre med den tiden.

Nu råkar Jessica Galberth vara den bästa jag sett på att porträttera älvor men besattheten har lugnat sig ungefär en si så där 100 ton. Men när jag var tonåring betydde hon väldigt mycket för mig. Hon representerade på något vis min dåtida identitet. På den tiden familjen delade en supertjock och extremt långsam dator som stod i min brors rum, som jag fick kriga för att få använda. På den tiden det var hippt med Helgon. På den tiden jag ville identifiera mig som häxa, eller möjligtvis wiccan. På den tiden jag ägnade mig åt ritualer kopplade till naturen och ville att jag skulle vara en prästinna från boken; Avalons dimmor. På den tiden då jag inget hellre ville lära mig om örters helande kraft och betydelse. På den tiden jag utövade yoga och meditation. På den tiden jag köpte böcker om astrologi och new age på bokreor. På den tiden när jag regelbundet använde mig av tarotkort för att få svar på olika frågor. På den tiden jag spenderade timmar i sängen tillsammans med Härskarringen-trilogin. På den tiden när jag lyssnade sönder Nightwish och ansåg deras texter var poetiska.

På den tiden när jag var så oerhört deprimerad och tårarna aldrig ville ta slut. Tron på magi, utforskande av new age och en ofattbar önskan om att fantasy inte bara var sagor, var extremt viktig för mig under denna tid. Allt detta gav livet en mening på något vis. Jessica Galbreths bilder, hennes fantasykonst kom att representera allt det jag stod för vid denna tid och var därför mycket älskad och betydande för mig. 

Allt detta känns nu väldigt länge sedan, väldigt avlägset. Ibland när jag känner mig bitter och cynisk önska jag att jag kunde tro på allt det där igen. Eller kanske en annan religion. Men eftersom jag är så bitter och cynisk kan jag inte längre hitta tillbaka dit. Jag köper inte det konceptet längre. Jag är inte längre övertygad. Jag ser cyniskt på det som ett gäng bluffmakare som precis som alla andra i denna värld försöker nå toppen och göra sig så rika som möjligt på andra människors tro. 

Hur som helst, på tal om fantasykonst! Den är i största utsträckning extremt sexistisk. En kvinnokropp som omöjligt någon verklig kvinna av kött och blod kan leva upp till hur många revben de än opererar bort och hur många kirurgiska ingrepp de än må göra. Männen å andra sidan är nog heller inte helt lätt att leva upp till. Galna normer och orealistiska skönhetsideal som år ut och år in förblir ett faktum inom fantasy-och-spelkonsten. 

Jaha? Klockan slog just 01.05. Har inte Sandra något bättre för sig än att mala på om en fantasykonstnär som representerade hennes liksom alla andra tonåringars trassliga hormoner och tillvaro som ung? Näpp! Fullmånen inatt (SÅÅÅ fin), rubbar min sömn, har skitsvårt att sova när det är fullmåne. Till råga på det är min karl ute och festar. Sover extremt dåligt, om ens alls när han inte är här. Kan tyckas fånigt men så är det. Man vänjer sig fort. Som när man var liten och inte kunde sova utan sin nallebjörn eller vad det nu var man hade. Dessutom vet jag att han är ute och festar med en snubbe som alltid super ner honom så förskräckligt. Är alltid orolig att han ska göra sig illa. En gång när de var ute så ringde han stupfull runt 5 när han var på väg hem, plötsligt försvinner han, jag hör massa konstiga ljud tätt följt av en massa människor som frågar om han är ok, och att de såg att han slagit huvudet i något vasst. Mitt hjärta typ stannade. Det gick oförskämt bra med honom och han klarade sig med enbart ett par blåmärken och skrubbsår. Jag HATAR att vara den där flickvännen som ligger vaken och oroar sig, vill typ ringa fem miljoner gånger och kolla vart han är och att han är ok. Men samtidigt så är det sista jag vill göra. Jag litar på honom och han måste få göra vad han vill utan att jag är på honom som en hök. Ett sådant förhållande gynnar ingen. Så som resultat ligger jag sömnlös och nojar ihjäl mig att allt ska gå bra och känner mig som en misslyckad feminist.

Well well, life´s a bitch. Eftersom jag ändå inte kan sova kan jag lika gärna titta på senaste avsnittet av Masters of sex och en ny serie jag precis hittade; Dracula. På tal om fantasy och nörderier och sånt. När det kommer till att vara tönt har jag inte ändrat mig särskilt värst sedan mina tonår och kommer nog heller aldrig göra det, once a tönt, alltid en tönt liksom. Hur som helst så Johnatan Rhys Meyers med i den. Såg nyss första avsnittet och helt ärligt, den verkar inte vara skitbra men vad gör la det? Fortfarande vampyrer liksom!  

Puss på er alla nattugglor och sov gott till de som kan

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s